160218

I dag gör GO LIFE två bidrag med alla ofrivilligt barnlösa i tankarna. Alla som kämpar med ägglossningstest, temperaturtagning, provrörsbefruktning, ägg- eller spermiedonation eller adoption. Alla ni som med längtan i bröstet tittar på stickan och vrider och vänder med förhoppning om att strecket eller krysset ska framstå. Eller ni som räknar ner dagarna tills ni får åka och hämta ert efterlängtade barn.

Jag kan tyvärr inte på något vis ”hjälpa er” att få ert barn. Jag kan bara uppmana er att fortsätta kämpa, förhoppningsvis bidra till energi samt skänka pengar till forskning och stöttning.

I dag skänker vi 10 000 kronor till patientföreningen Barnlängtan och 10 000 kronor till Sahlgrenska och deras forskning mot ofrivillig barnlöshet.

Totalt skänkt summa är ni 1 066 600 kronor.

Ta hand om er!

Annonser

160212

En ryggsäck med säkerhetslås

Kan man någonsin bli av med sitt bagage? Kan man helt släppa de hinder och svårigheter man mött?

Ett minne kan inte raderas, men kan/bör en känsla suddas ut?

Cancer, cancer, cancer….ständigt närvarande efter upplevelsen. Även om mina röntgen så här långt sett bra ut, den allra senaste så dagsfärsk att champagnekorken fortfarande är fuktig, så finns oron där. Djupare begravd än tidigare, men ändå närvarande. Som jag uppfattat min situation så blir jag inte friskförklarad, men har tack och lov mina konstanta uppföljningsröntgen. Men det är tunga dagar när den närmar sig.

Jag kan aldrig veta om de där elaka cellerna skickade sina satelliter till andra närliggande kompisar. Försatte dom i djup sömn, men ej gav tillräckligt med grus i deras ögon så att de för alltid sover. De kanske vaknar en dag, ivriga att sprida djävulskap och ett budskap om ond bråd död. Men det kan jag förstås inte veta. Var gång jag får på mig en sjukhusskjorta och känner doften av det doft(?)lösa tvättmedlet så startar en våg av minnen i min kropp. Går från huvudet och ner, sköljer över varenda nerv i min kropp och skickar signaler till min hjärna som skriker ”fly”! Läser jag texter sticker alla ord med ett ”c” ut ur texten. C för cancer. Vid närmare granskning så kan jag se att ordet är cirkus, cirka, macka eller något helt annat. Men jag ser bara det jag inte vill att min hjärna ska se. Omedvetet eller medvetet?

Trots att jag med all logik, förnuft och intelligens vet att det inte tjänar mig något till att oroa mig i onödan utan bara dränerar mig på energi. Kan jag inte då bestämma mig för att endast känna oro och ovisshet de dagar som jag de facto bör oroa mig. Ex dagar då jag får röntgenbesked. Minimera oron från ca 348 dagar om året till 2….Sundare, inte sant?

Och trots att jag har två fantastiska barn som gör mig tårögd av lycka var dag, så kommer jag aldrig glömma känslan av att kämpa för att bli mamma. Kämpa för att få bära ett barn i magen, få fantisera om dess utseende och personlighet, undra hur den kommer lukta i nacken när jag har den i famnen, fundera över hur det kommer kännas när hens små fingrar griper tag i mina då jag är den i världen som ska skydda den från allt ont och se till att den får mat, omtanke och kärlek. Jag kommer aldrig bli kvitt minnet av alla som runt omkring oss fick barn, allt prat om deras framsteg, deras problem med sömnlösa nätter och plågsamma förlossningar. Saker jag bara kunde drömma om och längta efter. Vari låg problemet med att få föda barn och gå och vyssja på nätterna, undrade jag som satt där utan barn…..

Fortfarande när jag får mail eller får berättat om barnlösa pars kamp så känner jag direkt hur känslan är tillbaka i magen. Ovissheten och längtan. Jag blir nog aldrig kvitt det. Men jag vet inte om jag vill bli kvitt det. Jag vill kunna känna sympati och empati med andra i liknande sits. Använda mina erfarenheter till något bra, men inte låta minnena av dem styra mitt liv än i dag.

Hjärnan är kritisk och lat. Gör som den alltid har gjort, väljer den enkla vägen, den som är bekant. Det tar 10 000 timmar att bli bra på något nytt. Jag hade övat på att vara pessimist i 32 år…inte konstigt att jag är duktig på det….

10 000 timmar är 146,6 dagar. Jag har varit sjuk i drygt 1095 dagar. De flesta av dom utan cancer i kroppen och ”enbart” med en hjärntrötthet. Jag jobbar med mina tankar var dag och jag blir bara bättre och bättre. Det går verkligen att lura kontrollstationen mellan våra axlar. Även ni som tvivlar (jag hörde dit), det går! Bestäm er för att tänka positivt, bestäm er för att ta fasta på det som ger energi och glädje. Om det så bara är fem minuter en dag då ni njöt av en semla….tänk då på det. Sitter ni på jobbet med ringande telefoner, mail som kommer in oavbrutet, kollegor som knackar på dörren, sjuka barn, har det tufft med ekonomin eller relationen. Känn då efter vad som faktiskt är bra i era liv och vad ni faktiskt är bra på. Något finns det alltid. Kanske är det något helt nytt. Något ni inte tidigare sett, något oprövat? Tänk på det, längta efter det och skapa en självuppfylld profetia.

Du backar inte in i en stolpe med bilen, kör fram och gör det i gen. Bränner du dig på strykjärnet så lägger du inte tillbaka handen. Häller du salt i kaffet öser du inte på mera, repar du bilen tar du inte nyckelknippan och gör en hel tavla medan du ändå är i gång.  Skvätter du varm olja på dig från stekpannan så häller du inte på lite till…..!

Knäpp upp säkerhetslåset på ryggsäcken. Ställ den i ett hörn i ditt mentala rum. Den, tillsammans med sitt innehåll, kommer alltid vara en del av dig, men välj inte att bära på den i onödan. Bär bara med dig det som du vill ha med dig och som du behöver för att överleva! Vildmarkslogik…

GO LIFE