151228

ÅRSKRÖNIKA 2015

Snön kom….och började försvinna lika fort här där vi bor.
I morse kastade vi oss ut och tog sikte på pulkabacken så vi i alla fall kunde bocka av pulkaåkning i år. Jag drog barnen upp och ner för pulkabacken och stormen ven runt oss med snön piskandes i ansiktet. Jag var inte direkt ”storm”förtjust och ville helst gå hem efter första åket. Men så dök hösten -12 och nyåret 2012/2013 upp i mitt minne. Då det enda som besatt min kropp och mina tankar var känslan av att jag skulle tas ifrån mina barn och aldrig få uppleva det där pulsandet och kämpandet upp för pulkabacken, att inte få se deras rödmosiga kunder och skrapa snö under overallsbenet. Eller bygga sandslotten med dem på sommaren, följa dem till skolan, trösta dem när skrapsåren förökade sig på benen på sommaren eller torka tårarna efter första cykelvurpan. Att inte få vara med om deras första förälskelse, köra dem till aktiviteter, avlösandes med maken i dörren. Sitta på läktaren under matcher, i panik plocka fram luciakläderna och hoppas att de passar i år i gen eller stå med för små vinterkängor när första snön kommer eller vara utan gummistövlar när de ska ha vandring i skogen med klassen. Att inte veta om jag skulle få se dem växa upp, se dem ta studenten, välja yrkesbana i livet och se dem växa upp, som förhoppningsvis, snälla, omtänksamma och goda individer med andra människors väl på sin agenda. Att minnas mitt avsked när jag for i väg till Göteborg för operation, se deras små ansikten i dörren och inte veta om det var sista gången jag såg dem. I dubbel bemärkelse då operationen inte var en barnlek samt då tumören satt vid synnerven.
När jag kom ihåg allt det där var stegen upp för pulkabacken lätta och att se dem åka ner med ett gapskratt gjorde att jag flög upp nästa vända.

Jag har skrivit om historien om mannen som råkar ut för än det ena än det ena än det andra och hans grannar i byn kallar allt för en olycka. Men mannen hävdar att man adrig kan veta om det är en olycka eller en välsignelse. Hans ende som bryter sitt ben och är mannens enda hjälp på gården. Grannarna beklagar men nästa dag kommer inkallelsen till kriget för byns alla söner, men inte den gamle mannens på grund av skadan. Olycka eller välsignelse?
Eller åsnan som skadas och ägaren bestämmer sig för att han är oduglig. Leder ner honom i en grop och börjar skyffla jord över honom. Tanken är att han ska dö, men åsnan är fast besluten att för varje spadtag som träffar hans rygg kämpa på och kliva uppåt, kämpa på och kliva uppåt. Tillslut kan åsnan ta sig över kanten och är fri. Det som skulle kunnat döda honom blev hans räddning tack vare hans förmåga att aldrig tro att det är kört.

Klyscha eller ej så tror jag att en hjärntumör kan leda till något bra (välsignelse är fortfarande svårt att se det som). Kan jag få det där kvittot som jag efterfrågar om att allt ska gå bra så är det definitivt det. Men eftersom jag inte kan få det blir det hela mer ovisst. Men det jag vet är det faktum att denna erfarenhet utan minsta tvivel bjudit mig på saker jag ALDRIG skulle velat vara utan.
Summerar jag detta året så har det bjudit på föredrag och pärlkvällar på/hos föreningar, särskilda boenden, seniorcenter, gymnasieskolor, företag, butiker, medborgarskolor, Ladies Circle, Odd Fellow, hos privatpersoner, Kulturbruk m.m. Jag har fått figurera i de flesta lokaltidningar i Skaraborg, intervjuats i Radion och fått sitta i TV 4:as morgonsoffa.
Jag har träffat människor i bara korta stunder, men som stannat kvar i mitt hjärta. De är nog helt omedvetna om hur deras små handlingar berört och påverkat mig. Vi har dig på Åhlens i Stockholm, du som sände mig ett halsband, alla ni som skrivit mail eller gett mig en kram på stan. Senast i går fick jag ett fantastiskt ljus med texten ”Burn cancer” från någon jag aldrig träffat, via ett sändebud. Små och stora handlingar som jag aldrig kommer att glömma.
Och alla ni som pärlar…jösses. Ni är alla värda en eloge. Ni är många och ni vet vilka ni är. Utan er hade detta aldrig varit möjligt….inte en chans! Och alla ni återförsäljare som börjat sprida er utanför Skaraborgs gränser. TACK! Jag har inget bättre ord även om jag ibland önskar jag kunde uppfinna ett som bara var för er så att ni förstår hur mycket ni betyder.
Sedan jag blev sjuk har också relationer med de som funnits kring mig en längre tid djupnat, jag har lärt känna vänner, släkt, familj och kollegor på andra plan och vi har delat våra livshistorier och på så vis lättat på bördan. En enormt fin gåva att få det förtroendet att få ta del av andras privata och inre resor och erfarenheter.

Julen är nu över för i år och jag lovar mig själv att inte gnälla över allt fläng nästa år eller uppdelning mellan släkten. Det finns dom som sitter helt ensamma och inte har lyxproblemet att veta med vem man ska fira julen med. Mera klyschor, men ta vara på alla ni har omkring er för vi vet inte hur länge vi har varandra. Njut av alla stunder och ta nya kontakter. Ta chanser när dörrar öppnas, våga riskera mer än andra anser säkert och var inte rädd för att misslyckas. Det finns värre saker….

I morgon fyller vår äldsta älskade dotter år. I övermorgon vår minsta och dagen däremellan har jag klämt in min egen födelsedag. Sedan är det min systers tur på nyårsafton. 4 födelsedagar på raken mellan jul och nyår. Flera kalas att ordna, mer presenter att införskaffa och jag har redan ett hus fyllt av kartonger, plast, nya leksaker och en sanslös oreda efter julen. Dammråttor överallt efter snabba barnfötter som haft jullov och i morgon väntas 20 nya gäster.
Men jag tänker njuta av det…för det var precis det här som var min stora rädsla (och fortfarande är), att inte få uppleva detta år efter år. Jag ska njuta av alla födelsedagar och de barn vi blev välsignade med. Att min egen ålder ökar är helt underbart. Att åldras är fint och jag välkomnar gråa hår och fler rynkor (Celluiterna på låren jobbar jag fortfarande med att gilla…..).

Tack alla ni som gjort mitt 2015 till ett av de mest händelserika, omvälvande, värmande, omtänksamma och att av de bättre år jag haft.

Till min man och mina barn; Jag älskar er!

Gott Nytt år till er alla. Gör något riktigt bra med 2016, lägg fokus på rätt saker och ha rätt prioritetsordning. Gör det jobbiga först, det lätta blir gjort ändå! Acceptera det som händer i era liv – för det har redan hänt. Bygg stabila grunder av det underlag du har och ta stora kliv framåt utifrån det!
Hitta det fina och värdefulla i varje stund. Då blir pulkabackens lutning mycket lättare att klara av!!!!

Jag har en miljon anledningar att glädjas över 2015. Kanske har jag två miljoner anledningar att se fram emot 2016?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s