151124

Gick igenom arkiven. Hittade ett opublicerat inlägg från 11 februari;

Jag fick frågan vad som är värst med att genomgå IVF samt vara drabbad av cancer. Jag kunde inte svara. Vad är värst egentligen?
Alla människor går igenom sina svårigheter, alla har det någon gång tufft i livet. Man kan inte jämföra smärtor, plågor, tragedier, olyckor eller sjukdomar. Alla har sin referensram, alla har sina upplevelser. Det kan man inte ta ifrån någon.
Att jag väljer att vara öppen med min resa, dela med mig av mina upplevelser och erfarenheter handlar inte om att jag vill ha sympatier utan om förståelse. Förståelse för hur det är att genomgå en IVF resa, förståelse kring de känslor man känner. När det gäller cancer och IVF finns det lika många upplevelser som det finns människor som kämpar/kämpat sig igenom det. Att leva med hjärntrötthet och mental trötthet är jag långt ifrån ensam om och samma sak där…alla har sin upplevelse.
Men det har hjälpt mig att vara öppen med det, att dela det med andra och att få ta del av andras upplevelser. Det finns kanske trots allt en smula lindring i de drabbades gemenskap.

Vad är då det tuffaste med att genomgå IVF. Är det att hela livet kretsade kring det och att allt jag gjorde genomsyrades av det. Ständiga orostankar om jag åt rätt, motionerade rätt, utsatte jag mig för farliga faktorer i min närhet, ett ständigt analyserande om min minsta rörelse var till gagn eller till nackdel mot ett eventuellt blivande plus på den där stickan.
Eller var det att en dag med IVF innebar att ta nässpray för att nedreglera alla normala funktioner kring din ägglossning eller att sedan ta injektionerna varje kväll, samma klockslag. Eller blodproven man ska ta varje vecka. Som ska skickas till Göteborg för analys. För att sedan få svaret på detta får du sitta i telefonkö upp emot 45 minuter. Har man otur får man köa så länge att man slängs ur kön och får börja om. Eller är det alla bilresor till Göteborg för ultraljud. Växer blåsorna ordentligt? Finns det en risk för överstimulering? Sälv drabbades jag av just det. Hade äggstockar stora som apelsiner och jag tappades på 3 liter vätska ifrån buken. Smärtsamt ja…..
Kanske var det när det var dags för äggaspirationen. Via en kanyl suga ut ägg från äggstocken. Förhoppningsvis fanns det några. Man ligger utelämnad och bara väntar på att höra om de ropar ”ägg” eller inte inifrån labbet.
Eller kanske var det nästa spännande moment. Finns det några spermier som vill injiceras in i ägget? Och kommer cellerna att börja dela sig? Man får åka hem och vänta på svaret. Sitta i soffan försöka vara normal, arbeta som vanligt och titta på alla vänners barn utan att känna stinget av avundsjuka och smärtan av längtan som förtär. Har man tur så ringer dom och det har delat sig. Blivit en blastocyst.
Dagen man åker in för återförande är också en het kandidat till vad som är tuffast. Det är hemskt nervöst men samtidigt underbart. Återigen upp i gynstolen och med en tunn kanyl förs det befruktade ägget in i gen. Man kan se det på skärmen. Nu tar nästa steg i detta lotteri vid. Kommer det att fästa i livmodern. Är slemhinnan ok, finns det en bra plats att bädda ner sig för en nio månader lång väntan? 16 dagar får man vänta…och våndas. Denna period ska vagitorier tas. Tre gånger om dagen, samma klockslag.
Dagen D när man vaknar är ångesten fullskalig. Tunga steg mot badrummet och med darrande händer ta det där gravtestet. Stirrande på att det ska bli ett plus…anar jag något, kanske, eller…..tveksamt. Tiden går…svetten och ångesten slår på. Det är inget denna gången heller. Den känslan som infinner sig går inte att beskriva. Man har misslyckats igen, man fungerar inte som kvinna. Livet vill inte ta fäste i dig, även om det är det enda du vill. Vetskapen om att cirkusen ska dra i gång i gen. Motståndet mot det krockar med den oändliga längtan som får mig att kasta mig in i det en gång till. Längtan…längtan är nog värst!

Jag och min man gjorde denna resa 11 gånger. Med missfall och överstimuleringar på vägen. Med förlorad tid för ett vanligt liv. Vi kunde inte sluta med vår strävan efter barn. Vi lade allt annat på hyllan. Varken kunde eller vågade planera för resor, semester inte ens middagar med vänner då vi aldrig kunde veta vart i IVF processen vi skulle stå. Vilka dagar vi skulle bli tvungna att åka till Göteborg.

Att vara i ett ställe i livet där man vill ha barn, inte lyckas, men se alla andra runtomkring få sina barn är svårt. Vi har aldrig missunnat någon annan att få barn, men det vore lögn att säga att det inte kändes. Alla som blev gravida, alla som pratade om sina barn, alla som blev mormor och morfar, alla barnvagnar som tycktes invadera alla ställen man befann sig på, tankarna att aldrig få se ett barn växa upp, se hur det skulle likna dig, vilka egenskaper det skulle få, att få vara med första skoldagen, första tappade tanden, första kärleken. Att återuppleva allt en gång till när vännerna sedan börjar få barnbarn. Jag säger inte att det här är tankar alla ofrivilligt barnlösa har, men det var mina tankar.

Efter 11 försök fick vi våra två underbara barn. Alla 1600 mil i bil, alla 84 gynundersökningar, kassar med medicin, missfall, pengar, tårar och samtal…..allt har utan tvekan varit värt det. Att få ge liv. Jag är priviligerad som faktiskt kunde få denna hjälpen. Jag har träffat äldre kvinnor som även de varit ofrivilligt barnlösa, men som inte kunde få någon hjälp. Jag är lyckligt lottad. Jag fick ge liv.

Att jag sedan skulle drabbas av mitt livs största orättvisa, ödets ironi i kubik, det mest paradoxala jag känt. Vad jag nu ska kalla det? Men att kämpa i så många år för att ge liv bara för att sedan drabbas av något som kan ta mig ifrån mina barn i förtid. Ett Astrocytom, en hjärntumör, grad III.

Vad är då värst med att ha levt/leva med cancer? Jag skulle nog säga ovissheten. Ovissheten om ifall det ska komma tillbaka, frustrationen i att inte kunna beskriva eller förklara hur känslorna är i ett fullständigt kaos i din kropp. Att inte orka, kunna eller våga titta på dina barn då det gör för ont. Att inte våga planera för framtiden, nästa år, kommande sommar eller ibland inte ens för nästa vecka. För vem vet om man ens är med? Det vet förstås ingen, men risken är på ett sätt mer påtaglig för oss som fått diagnosen. Att motivera sig själv att fortsätta kämpa, att våga planera för fortsatt liv, ha mål som du vill uppnå och drömmar som du vill längta till.
Återigen upplevde jag att den normala livsprocessen stals från mig. Jag förlorade i gen rätten att planera över min egen tid. Tvungen att rätta mig efter behandlingar, operationer, rehabilitering, läkarbesök etc etc.
Och den helt fruktansvärda väntan på beskedet från de uppföljande röntgen man gör. Vänta på besked om liv och död.
Att trots allt detta som pågår runt dig vara närvarande som mamma, fru, väninna, kollega och fungera på alla dessa plan.

I mitt fall får jag sedan lägga till hjärntröttheten. Hur förklarar man att slamrande med kastruller får huvudet att vilja sprängas, att fågelsång kan låta som oväsen, barnens lek kan få en att vilja slå sönder fönstren. Hur skärande det är i hjärtat att hela tiden be barnen dämpa sig, frånta dem leken, hämma dem i lusten att bjuda hem kompisar. Ständigt säga ”mamma är trött”, se besvikelsen och även få verbala uttryck för att man alltid är tråkig och säger nej.
Informationsflödet från TV, radio, telefon, dator kan få mig att helt tappa fokus när den kommer i för stora mängder och från för många håll. Att försöka sortera makens pratande, barnens rop efter mig, ljudet av diskmaskinen och tjutet i öronen samtidigt. Hur det känns att titta på bokstäver, men inte riktigt förstå vad det står, eller vilken siffra det egentligen är på dataskärmen. Hjärnan förstår att det är ett intryck, men kan inte sortera det.
Har jag sedan drivit mig för långt och det tar tvärstopp så är tillståndet kvar i några dagar. Det krävs oerhörda mängder med energi att hamna på plussidan i gen. Få allt att landa.

Men det går. Jag gör det hela tiden. Upp och ner för berg och dal banan. Jag går på nitarna, men jag lär mig av dom. Bromssträckan blir kortare och kortare för varje dag.
Med ett leende på mina läppar kan jag faktiskt konstatera att om jag, den födda pessimisten, hon som alltid förväntat sig det värsta så fallet ska bli mindre om det sker, hon som varit rädd och orolig för allt, som inte vågat hoppas….om hon kan vända tankarna och sättet att se på saker. Då kan nog de flesta det. Min resa har varit lång och jag är inte framme än. Upplevelserna på vägen har varit oförglömliga.

Det bästa med IVF är våra två underbara barn.
Det bästa med att få cancer är mitt ändrade synsätt på livet. Ja, det är en klyscha, men klyschor lever kvar av en anledning.

Att GO LIFE varit bra för mig råder inga tvivel om. Jag har fått bearbeta mina upplevelser, jag har kunnat fly in i pärltillverkning, jag har fått träffa människor med liknande erfarenhet och jag har fått så många fina ord på vägen. Jag känner verkligen att vi alla tillsammans gör skillnad och det är verkligen det som hjälpt mig att våga återfå tron på livet, gett mig modet att planera, hoppas och leva med en framtidstro!

TACK

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s