151103

ATT VARA BARN TILL EN MAMMA SOM HAFT CANCER
Ligger hemma några dagar efter att (igen) fallit samman med hjärtklappning, synbortfall och yrsel.
Tänker på mina barn, eller rättare sagt alla barn som har en förälder som varit eller är allvarligt sjuk. Jag tar hellre sjukdomen 10 gånger om själv än behöver se något av mina egna barn drabbas. Men det är heller inte rättvist att barnen ska behöva uppleva allt jobbigt som denna sjukdomen för med sig. All påverkan det har på familjen, alla oro det för med sig.
Att hantera operation, strålning, cellgift, ständig oro, stundtals ångest och i bland panik över att kanske inte få finnas kvar kan jag ändå hantera till viss del.
Men det som vrider kniven i hjärtat är när man inser att de barn man så gärna vill skydda från allt det jobbiga präglas av allt som pågår runt dom.
Tårarna de får ta del av, de viskande samtal mellan föräldrarna, den ständiga kommentaren om att ”mamma är trött”, att jag inte orkar med för mycket ljud och ljud. Att alltför ofta säga nej till roliga förslag och önskemål om lekkompisar, badhuset, lekland etc. Saker som barn ska få ta en naturlig del av.
Att få höra dottern sjunga ”Ja må hon leva” på våra födelsedagar och avsluta med ”ja visst ska hon leva, men mamma ska dö”. Att få en ibland tyst och tillsynes orolig fyraåring som plötsligt frågar om man kan dö av cancer när man haft det för länge. Att när, svaret då blir både ja och nej, få trösta krokodiltårarna som rinner då nu även hon förstått sammanhanget. Att den äldsta helst inte vill höra ordet död och cancer utan mest säger att vi ska vara tysta när det kommer på tal. Att se hur navelsträngen knyts åt hårdare och hårdare då ingen av dem vill vara för långt ifrån mig då de förstått att personer, i detta fallet mamma, kan försvinna. De vill hela tiden veta vart jag är. Och jag vill vara med dom…
Det spelar ingen roll hur mycket jag skriver…jag kommer aldrig kunna förklara vidden av att drabbas och hur hela livet ändras. Men jag får återigen påminna mig själv om att jag måste våga tro, våga hoppas och våga planera för en framtid.
Jag är i alla fall oerhört tacksam för alla jag har runt omkring mig. I synnerhet man och barn!
Och nej, detta inlägg handlar INTE om sympatier eller medlidande. Bara ett led i min önskan att sprida kunskap och förståelse om allt vad det innebär att vara drabbad av cancer. Jag är långt i från ensam om detta. Tillsammans är vi starka och det finns en smula lindring i de drabbades gemenskap.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s